Etiketter

, , , , , ,

Dags för en gästbloggning från ett område där gränsen bokstavligen är flytande – Tornedalen. Tanja Keisu, 18 år, skriver till vardags på Gränslösa bloggen på Sveriges radio och vikarierar även som lärare i finska i Övertorneå kommun. Här hennes ord om att växa upp i en flerspråkig omgivning och i ett område där flerspråkighet – i synnerhet finska – inte alltid setts med blida ögon. Nu arbetar Tanja med sin hjärtefråga – att föra vidare flerspråkigheten till nästa generation:

Tanja Keisu berättar från personalrummet

Jag slår mig ner bland mina arbetskamrater kring bordet i personalrummet. Just idag är en sådan dag då funderingarna blommar och det känns som om jag kan finna svar på livets alla frågor. Prat blandas med skratt och plötsligt upptäcker jag någonting som är så naturligt för oss, så naturligt så att det glöms bort. Vi binder samman våra diskussioner med hjälp av tre olika språk, och det IT-samhälle vi blivit bidrar till att diskussionerna stundtals även förs med hjälp av ett fjärde språk. 

Funderingarna drar iväg till mina rötter, den människa jag är och de fyra språk som finns inom mig. Gränsen som alla pratar om som en skiljevägg har jag alltid sett med andra ögon. Den vackra Torneälven är en symbol som binder samman mitt ursprung, istället för att dela mig i två. Det finska jaget och det svenska jaget, en blandning, som i slutändan är en målmedveten och ansvarstagande Tornedaling med hjärtat fullt av finsk Sisu.

Jag är född och uppvuxen på den svenska sidan av Torneälven, men mitt modersmål är finska. Det var först som femåring, då jag började i förskolan som jag lärde mig svenska. Men givetvis fick finskan leva kvar och den är fortfarande en stor del av min vardag då jag alltid pratar finska med min far. Genom åren har dock svenskan blivit en allt större del, kanske främst för att man här på den svenska sidan lever kvar i en tid då finska är någonting fult. Med näsan i vädret står nu mina föräldrars generation nöjda över att deras barn knappt kan kommunicera med sina mor- och farföräldrar. Själv kan jag inte förstå hur en bredare språkkunnighet på något sätt skulle vara ogynnsam.

I skolans personalrum fortsätter diskussionerna att föras på svenska, finska, meänkieli och engelska. Jag ler åt att vi omedvetet söker efter ord i andra språk för att vara extra tydliga med vad vi menar. Men faktum är att det blir bäst så, när språken får strömma fritt.

Jag sluter mina händer runt kaffekoppen och kikar på termometern som idag ligger en bit under minus trettio grader. Skyn är klar och solen smeker med årets första strålar över träden som glittrar. Det må vara kallt, men hjärtat är varmt. Kanske främst för att jag vet att jag varje dag gör någonting som står mig nära hjärtat, någonting meningsfullt som dessa barn och ungdomar i framtiden kommer att vara tacksamma för. Med dessa tankar beger jag mig till klassrummet för att föra vidare flerspråkigheten. Där ute kan mina föräldrars generation fortsätta stå med näsan i vädret, för jag ska få dem att svälja sin stolthet.

Tanja Keisu

———————————-
Tack, Tanja för dina ord. Engagemanget för modersmålet och flerspråkigheten förenar, över gränserna.